![[community profile]](https://www.dreamwidth.org/img/silk/identity/community.png){kind=small}
![[personal profile]](https://www.dreamwidth.org/img/silk/identity/user.png){kind=small}
uistic Den bärnstensfärgade spriten glänser i skenet från de levande ljusen, och Dimma låter den virvla i glaset innan hon tar en djup klunk. Det bränner hela vägen ned.
Hon tänker på Kenjin och hon vet inte varför. Hon drar med tummen längs med glasets kant och tänker på wyldbesten de släppte ut i Skapelsen, på demoner de besegrat, människor de skadat, människor de räddat, och Maralias ansiktsuttryck som förändrades när Desus kom på tal.
Maralia.
Dimma har aldrig träffat någon hon har så svårt för, och hon vet inte -
(hon vet)
- hon vet inte varför.
Hon tar en klunk till, blinkar, och sveper sedan resten av glaset. Bortanför den slutna dörren håller hennes vänner (och Maralia) på att fatta fel beslut på fel grunder och här sitter hon, för i valet mellan det som är rätt och -
(det som är enkelt)
- och lojalitet kommer hon alltid att välja sina vänner.
Hon tecknar åt bartendern att fylla på hennes glas och undrar om det är möjligt att vara en bra vän och en dålig människa på en och samma gång. Eller är det för svartvitt?
Hon kan ha fel. Hon formar orden med sina läppar, känner deras struktur i sin mun - jag kan ha fel - och det känns som en vädjan - låt mig ha fel - och som att den fasta marken blir till gungfly under hennes fötter, för om jag har fel om det här, vad mer kan jag ha fel om?
Glaset fylls på igen och hon höjer det, dricker, tänker på sådant hon vet och sådant hon tror och sådant hon bara hoppas. Hon tänker på Solen. Hon tänker på de där raderna på sidan 135, andra paragrafen, när Lilith säger ”ibland är du så övertygad att det skrämmer mig” och Desus tar hennes hand, kysser hennes fingertoppar, och svarar ”det finns ingenting jag är lika övertygad om som dig”.
Hon undrar för första gången vad Lilith tänkte på den natten, när de låg tillsammans under sammetshimlen och Desus händer smekte hennes kropp och hans läppar viskade löften och drömmar i hennes öra.
Hon tänker på Borj och på Klocka och tömmer glaset ännu en gång.
Hon tänker på Kenjin och hon vet inte varför. Hon drar med tummen längs med glasets kant och tänker på wyldbesten de släppte ut i Skapelsen, på demoner de besegrat, människor de skadat, människor de räddat, och Maralias ansiktsuttryck som förändrades när Desus kom på tal.
Maralia.
Dimma har aldrig träffat någon hon har så svårt för, och hon vet inte -
(hon vet)
- hon vet inte varför.
Hon tar en klunk till, blinkar, och sveper sedan resten av glaset. Bortanför den slutna dörren håller hennes vänner (och Maralia) på att fatta fel beslut på fel grunder och här sitter hon, för i valet mellan det som är rätt och -
(det som är enkelt)
- och lojalitet kommer hon alltid att välja sina vänner.
Hon tecknar åt bartendern att fylla på hennes glas och undrar om det är möjligt att vara en bra vän och en dålig människa på en och samma gång. Eller är det för svartvitt?
Hon kan ha fel. Hon formar orden med sina läppar, känner deras struktur i sin mun - jag kan ha fel - och det känns som en vädjan - låt mig ha fel - och som att den fasta marken blir till gungfly under hennes fötter, för om jag har fel om det här, vad mer kan jag ha fel om?
Glaset fylls på igen och hon höjer det, dricker, tänker på sådant hon vet och sådant hon tror och sådant hon bara hoppas. Hon tänker på Solen. Hon tänker på de där raderna på sidan 135, andra paragrafen, när Lilith säger ”ibland är du så övertygad att det skrämmer mig” och Desus tar hennes hand, kysser hennes fingertoppar, och svarar ”det finns ingenting jag är lika övertygad om som dig”.
Hon undrar för första gången vad Lilith tänkte på den natten, när de låg tillsammans under sammetshimlen och Desus händer smekte hennes kropp och hans läppar viskade löften och drömmar i hennes öra.
Hon tänker på Borj och på Klocka och tömmer glaset ännu en gång.
